Medicinskt skydd

Immunförsvaret

Vi är ständigt omgivna av mikroorganismer, alltifrån de bakterier och mikroskopiska svampar som normalt finns på vår hud och slemhinnor, normalfloran, till de otaliga sjukdomsframkallande mikroorganismer, t.ex. förkylningsvirus, som cirkulerar i vår miljö.

Bästa sättet att undvika infektion är att förhindra att smittämnen tränger in i kroppen. Intakt hud och friska slemhinnor är kroppens mekaniska barriär, och den är svår för mikroorganismerna att komma förbi. Dessa barriärer utgör det primära infektionsförsvaret medan immunförsvaret blir en andra försvarslinje. När hudbarriären skadas och mikroorganismer kan tränga in under den så svarar kroppen med en inflammatorisk reaktion, vilket ger upphov till den typiska rodnaden, svullnaden och värmeökningen som ses tidigt runt ett sår. Flera av de inflammatoriska reaktionerna leder till aktivering av immunförsvaret. Inflammationen leder först till att det ospecifika immunförsvaret och senare det specifika immunförsvaret aktiveras för att begränsa infektionen.

En faktor som påverkar kroppens mekaniska barriär negativt är till exempel näringsbrist. Näringsbrist medför ökad infektionsrisk.

Kroppens immunförsvar delas in i ospecifikt immunförsvar (naturligt) som uppträder lika mot alla angripare och det specifika immunförsvaret (anpassat) som är specialiserat mot de olika typerna av mikroorganismer.

Ospecifika immunförsvaret

Det ospecifika immunförsvaret uppträder tidigt och likadant mot alla angripare, och består av ett stort antal komplicerade "system" som tillsammans bekämpar och/eller förhindrar infektioner.

Bild 1. Mekaniska barriärer, människokroppen

Hud och slemhinnor utgör inte bara mekaniska barriärer utan de utsöndrar också en rad ämnen som är bakteriedödande. De mikrober som finns på huden, tillhörande normalfloran, utsöndrar ämnen som är bakteriedödande vilket förhindrar att icke önskvärda bakterier får fäste. I slemhinnor, tårvätska och urinvägar finns ett enzym, Lysozym, som är bakteriedödande.

Normalflora är en sammanfattande term för de normalt förekommande mikrober som genom dess närvaro förhindrar eller konkurrerar ut oönskade bakterier. Vikten, av de hos en vuxen människa förekommande mikroberna, har uppskattats till 1,5 kg.

Bild 2. Den bakteriella normalfloran

Fler barriärer i det ospecifika immunförsvaret:

Andningsvägarnas cilier, små flimmerhår, förhindrar också att främmande ämnen tränger ner i lungorna. Dessutom är dessa cilie rörelser sådana att de främmande ämnen förs tillbaka upp och ut ur andningsvägarna.

Magsäckens sura miljö beroende på saltsyraproduktion, reducerar antalet mikroorganismer i födan, och förhindrar dessa att ta sig vidare i kroppen.

Feber, eller förhöjd kroppstemperatur, skapar en ogynnsam miljö för bakterier och virus och detta medför att mikroorganismerna får svårare att överleva och dela sig.

Interferon är proteiner som bildas av kroppens celler när de infekteras av virus. Interferon hämmar bildandet och frisättningen av nya virus från den infekterade cellen.

Specifika immunförsvaret

Det specifika immunförsvaret utgörs av en antikroppsförmedlad immunitet och en cellförmedlad immunitet. Om ett angripande smittämne lyckas ta sig förbi det ospecifika immunförsvaret aktiveras det specifika immunförsvaret och därmed de immunceller som vi i dagligt tal kallar vita blodkroppar. Det finns flera olika typer av vita blodkroppar; t.ex. makrofager, B-lymfocyter och T-lymfocyter. Smittämnet (antigenet) transporteras av makrofager/monocyter till närmsta lymfkörtel och presenteras för lymfocyterna. Lymfocyterna skräddarsyr immunförsvarets aktivitet mot enskilda molekyler på smittämnets (antigenets) yta.

Antikroppar är specialiserade proteiner, så kallade immunoglobuliner (IgG, IgM m.fl.) som produceras av B-lymfocyter. Stora mängder antikroppar cirkulerar ständigt i blodet. Antikropparna känner igen och binder till ytstrukturer på smittämnet. Antikropparna kan också "starta" andra system som skadar bakterien eller det främmande ämnet. Antikroppar bildas ofta i lymfkörtlarna och är en av kroppens viktigaste metoder till att bekämpa infektioner. Bakterier som blivit igenkända av antikroppar kommer att avdödas mycket effektivt av immuncellerna. Redan 4-5 dygn efter infektionens utbrott kan antikroppar detekteras i serum och efter cirka 10 dygn har maximal koncentration uppnåtts. De antikroppar som bildas tidigast är IgM och IgG.

Många gånger finns redan från början tillräckliga mängder av specifika antikroppar för att framgångsrikt kunna bekämpa vanliga sjukdomsframkallande mikroorganismer. Detta beror på att vi haft liknande infektioner tidigare i vårt liv. Ett aktuellt exempel är svalginfektioner som orsakas av streptokocker. Hos de flesta individer ger dessa bakterier enbart en halsfluss, men hos vissa personer som saknar antikroppar kan bakterierna spridas och ge upphov till en allvarlig och i vissa fall dödlig sjukdom.

Antikroppar är den enda möjligheten kroppen har att skydda sig mot bakterier som utsöndrar toxiner. Exempelvis beror den mycket allvarliga sjukdomen stelkramp på ett toxin utsöndrat av en bakterie. Det stelkrampsvaccin som finns får, när det injicerats, kroppen att producera antikropparna mot detta toxin (se även avsnittet om immunisering).

Intracellulära mikroorganismer som virus, specialiserade bakterier och parasiter vilka överlever inuti kroppens celler döljer sig för antikropparna och måste bekämpas på ett annat sätt. För att framgångsrikt bekämpa sådana infektioner krävs att det så kallade cellmedierade immunförsvaret aktiveras.

Det cellförmedlade immunförsvaret utgörs av specialiserade immunceller som kan känna igen infekterade kroppsceller och med hjälp av antikroppar och gifter förstöra dessa. Exempel på sådana är cytotoxiska T-celler, (mördarceller) och NK-celler (naturliga mördarceller).

Det cellförmedlade immunförsvaret förstör med hjälp av gifter, som immuncellerna utsöndrar, och antikroppar, infekterade celler. Genom att dessa celler kan förstöras blir också intracellulära mikroorganismer möjliga att bekämpa.

En rad faktorer påverkar hur vårt immunförsvar fungerar. Åldern har stor betydelse, i allmänhet är barn och äldre människor mer mottagliga för infektionssjukdomar. Undernäring och hormonrubbningar är andra faktorer som kan öka mottagligheten för infektioner. Vissa sjukdomstillstånd påverkar också immunförsvaret.

Immunisering/Vaccinering

En av de viktigaste förutsättningarna för att kroppen ska klara av att bekämpa infektioner, är bildandet av antikroppar.

Genom vaccinering kan försvagade eller avdödade mikroorganismer tillföras kroppen i förebyggande syfte, och på så sätt initiera antikroppsproduktion i förväg, s.k. aktiv immunisering. Vaccinering sker framför allt genom injicering, men vissa nya vaccin intas via munnen till exempel vaccin mot kolera.

Bild 3. Vaccinering. Foto: U.S Department of Defense

Ett annat sätt att ge skydd är att tillföra kroppen färdiga antikroppar mot smittämnet, s.k. passiv immunisering. Skyddseffekten är omedelbar men varar inte mer än maximalt ett halvår. De doser av det s.k. gammaglobulinet som ges till utlandsresenärer ger bara skydd mot gulsot typ A i några månader. Tillgången på specifika immunoglobulin-preparat är begränsad och de finns endast mot ett mindre antal sjukdomar, exempelvis vattkoppor och gulsot typ B. Färdiga antikroppar anses för närvarande vara av ringa betydelse som skydd mot B-stridsmedel.

Effektivitet och varaktigheten efter vaccinering varierar för olika sjukdomar. För att upprätthålla skyddet måste i vissa fall nya injektioner ges kontinuerligt. I Sverige har vi som ett resultat av allmän vaccinering ett bra grundskydd mot ett flertal infektionssjukdomar.

Att vaccinera efter en B-insats är av begränsat värde, då det tar tid innan kroppen hunnit producera tillräckligt med antikroppar för att ge skydd. I förebyggande syfte kan vissa utsatta grupper eller nyckelpersoner ges ett utökat vaccinationsskydd. Även husdjur kan vara aktuella för vaccinering. Den angripare som tänker använda B-stridsmedel i stor skala kan ha utvecklat vaccin och massvaccineringsmetoder för egenskydd.

Aktivering och reglering av immunsystemet

De ämnen som är involverade i aktiveringen och regleringen av vårt immunförsvar går under samlingsnamnet immunomodulatorer. Gruppen omfattar såväl kroppsegna ämnen (t.ex. cytokiner och tymushormoner) som komponenter från mikroorganismer eller biotekniskt eller kemiskt framställda ämnen. Även avdödade eller försvagade mikroorganismer, som ger ett skydd vid vaccination, är en form av immunomodulatorer.

De specialiserade immuncellerna (vita blodkropparna) styrs till stor del av speciella immunohormoner som kallas cytokiner. Vid en infektion är flera cytokiner verksamma. Deras aktivitet leder till att immunceller aktiveras så att den speciella infektionen kan bekämpas.

Det är önskvärt att snabbt kunna aktivera den specifika delen av immunförsvaret - antingen med hjälp av cytokiner eller med ämnen som aktiverar cytokinbildningen. Troligen kan en medveten förändring av cytokinnivån ge ett mer effektivt immunsvar och därigenom ett bättre skydd mot B-agens. En intensiv forskning pågår idag för att undersöka om det är möjligt att utveckla ett sådant koncept.

Antibiotika

Läkemedel med effekt mot mikroorganismer benämns antibiotika, vilket betyder "mot liv". Begreppet antibiotika innefattar två huvudgrupper av preparat; de som naturligt bildas av olika bakterier och svampar med en hämmande eller dödande effekt på andra bakterier och konstgjorda (syntetiska) preparat.

Antibiotika påverkar bakterier på olika sätt. De kan vara bakteriostatiska, d.v.s. hämma, men ej avdöda organismerna, eller baktericida, då organismerna dödas.

Penicillin var det första antibiotikum som fick användning vid sjukdomsbehandling och olika typer av penicilliner är fortfarande den mest använda typen av antibiotika. Många antibiotika är bredspektrumantibiotika, d.v.s. de är verksamma mot ett stort antal olika bakterietyper, det mest kända preparatet är tetracyklin. Bredspektrumantibiotika är särskilt användbara då snabb behandling är nödvändig och tid ej ges för identifiering av smittämnet.

Bild 4. Antibiotika "Tetracycline"

Antibiotikabehandling är ibland verkningslöst mot bakterieinfektioner. Det beror på att bakterierna blivit motståndskraftiga (resistenta) mot dessa ämnen.

Användning av antibiotika medför även biverkningar:

De sanitära förhållandena i samhället försämras under ett krig. Detta medför ökade risker för olika typer av infektionssjukdomar, speciellt de som sprids med mat och vatten. Det kan då för personer med viktiga funktioner vara aktuellt med förebyggande antibiotikabehandling, åtminstone periodvis.

Antibiotika finns beredskapslagrade. De kan sättas in snabbt efter en B-insats med bakterier och är verksamma även då sjukdomen brutit ut.

Antibiotika som ska användas i större omfattning bör uppfylla ett antal krav, bl.a. kunna ges utan speciell utrustning, tillverkas inom landet och ha lång hållbarhet.

För en angripare som tänker använda biologiska stridsmedel, finns möjligheter att göra stridsmedlet resistent mot flera olika antibiotika. På så sätt kan B-stridsmedlets verkan förstärkas genom att behandlingen försvåras.

Antivirala medel

Det finns relativt många medel som kan användas för att bekämpa bakterie- och svampsjukdomar, men däremot är möjligheten att behandla virussjukdomar starkt begränsade. Eftersom virus är helt beroende av en värdcell och därigenom alltid finns inuti cellerna under sin förökning är det svårt att finna ämnen som är effektiva utan att samtidigt skada värdcellerna. Intensiv forskning pågår för att ta fram antivirala ämnen och vissa används redan.

Även vid användning av antivirala medel kan resistenta virusstammar uppkomma. Ett annat problem är att vissa virus finns i störst antal redan vid insjuknandet och behandling därför inte har någon större effekt på sjukdomsförloppet.

Interferon är en sammanfattande benämning på ett antal kroppsegna ämnen som bland annat har effekt mot vissa virus och även används mot olika typer av cancer.