Sveriges C-historik

Sammanfattning

Innan Första världskriget fanns egentligen ingen kunskap på området kemiska stridsmedel i Sverige men efter kriget började kompetensen byggas upp. Under 1920-talet fokuserades intresset kring senapsgas och när ett nytt storkrig i Europa kom närmare och närmare påbörjades arbetet med att ta fram metoder och utrustning för att kunna producera senapsgas i Sverige - ett svenskt C-vapenprogram började ta form.

1940 bestämdes att Sverige i dagsläget inte skulle satsa på senapsgastillverkning, men efter Andra världskriget fick Sverige signaler om en upprustning av kemiska vapen i världen och frågan fick ny aktualitet. Nu satsade man förutom på senapsgas även på nervgasen sarin.

1967 tog Försvarets forskningsanstalt fram en rapport där alla argument för en anskaffning av C-stridsmedel togs upp men där också behovet av ett starkt C-skydd och vikten av att Sverige aktivt deltog i nedrustningsarbete betonades. 1970 blev det svenska C-vapenprogrammet definitivt historia då landets utrikesminister deklarerade att Sverige inte har och inte heller avser att tillverka B- eller C-stridsmedel.

Sveriges C-historik

Kunskap om kemisk krigföring började byggas upp i Sverige efter första världskriget. Den huvudsakliga kompetensen fanns till att börja med vid Åkers krutbruk där en gasskyddsavdelning etablerades. 1926 började armétygförvaltningen finansiera forskning vid med-kem vid Lunds Universitet och två år senare även vid fysikalisk-kemiska institutionen vid Uppsala Universitet.

Vid gaslaboratoriet i Lund fokuserades arbetet kring kunskapsinventering om giftgaser samt laboratorieförsök rörande sanering och detektion. I Uppsala studerades detektion av senapsgas. Den experimentella verksamheten syftade dock i huvudsak till att kunna producera senapsgas i stor skala, ett arbete som omgavs av stor sekretess. 1928 mottog artilleridepartementet en plan över hur stora mängder senapsgas skulle kunna tillverkas. Då det fanns två alternativa framställningsmetoder startades tillverkning i laboratorieskala vid gaslaboratoriet i Lund. Kunskaperna i gasskydd användes även för att utbilda militär personal.

1930 ratificerade Sverige Genéveprotokollet med långtgående förbehåll:

Verksamheten i Lund och Uppsala fick efter ratificeringen en tydligare inriktning mot gasskydd och gaslaboratoriet i Lund bytte namn till gasskyddslaboratoriet. Under 30-talet arbetade man i Lund främst med att undersöka arsiner (difenylklorarsin, etylklorarsin, adamsit) och deras egenskaper samt med metoder för detektion och sanering, i Uppsala fortsatte arbetet med att förbättra metoderna för detektion och skydd mot senapsgas och vid Åkers Krutbruk genomfördes tester av gasmasker, filter och gasskyddsdräkter. Det finns dock tecken som tyder på att produktionsmetoder fortsatte att utvecklas.

Under 1930-talet samlade den svenska underrättelsetjänsten in mängder med uppgifter om länder som förberedde sig för gaskrig. Ju närmare ett nytt europeiskt storkrig verkade vara, desto hotfullare framstod risken för gaskrig. Denna utveckling ställde frågan om svensk framställning av stridsgaser i en ny dager. Nu centraliserades forsknings- och utvecklingsverksamheten genom inrättandet av Försvarsväsendets kemiska anstalt (FKA).

Arbetet med att ta fram en metod för att tillverka senapsgas i Sverige återupptogs 1937 och 1939 började förberedelser för att starta en senapsgasfabrik i Bofors regi. Då den svenska staten inte ville köpa en anläggning officiellt agerade man via bulvaner som skickade förfrågan till olika intressanta företag. Det som efterfrågades var en senapsgasfabrik med kapacitet på 2 ton/dygn samt en granat- och bombfyllningsanläggning. Man gick vidare med ett tyskt anbud, tyskarna erbjöd även försäljning av färdig senapsgas till ett pris av 5,98 riksmark/kg. Förhandlingarna drog ut på tiden och tyskarna började tycka att ett snabbt avgörande av affären låg i svenskarnas intresse "detta med hänsyn till ev. oförutsedda omständigheter". Den 1/9 1939 var de oförutsedda omständigheterna ett faktum, andra världskriget startade. Den 7/9 bekräftade FKA en order på 5 ton senapsgas ur det tyska lagret.

Precis innan avtalet med Tyskland var i hamn så lämnade ett företag i Italien ett lägre anbud och den 27/10 bestämde tygdepartementets industribyrå att avtal skulle ingås med det Italienska företaget. Genom det italienska köpet fick Sverige den tekniska detaljinformation som krävdes för att uppföra en fabrik. Ett omfattande projekteringsarbete vidtog och under våren 1940 var allt utom finansieringen klar men den 10 juni beslöt ÖB " att åtgärder för framställning eller anskaffning av vissa farmaceutiska preparat (….) t.v. icke skola vidtagas." Det finns ingen motivering i beslutet men man kan tänka sig två möjliga anledningar:

Efter andra världskriget fick Sverige via underrättelser signaler om upprustning i världen avseende kemiska vapen. Detta blev startsignalen för ökade defensiva satsningar men också för en förnyad kampanj för svenska offensiva gasstridsmedel.

Under 1950-talet ökade satsningarna på övningsmateriel och vid ett möte på försvarsstaben hösten 1954 kom man överens om att Sverige skulle skaffa ett stridsgasvapen "med mycket begränsad målsättning". C-vapnen skulle användas av flygvapnet och finnas insatsklara redan i fredstid. Sverige skulle i sin arsenal ha en kvarliggande gas, senapsgas (105 ton), och en lättflyktig gas, sarin (165 ton).

Syftet med svenska C-vapen var att fienden inte skulle kunna attackera Sverige med kemiska vapen utan att vi skulle kunna svara med samma mynt, detta skulle försvåra för fienden som inte skulle kunna angripa Sverige utan C-skydd men också avskräcka så att inte fienden startade gaskrig mot oss.

Det svenska C-vapen programmet skulle genomföras i tre faser:

Fältförsök genomfördes med similiämnen på Järvafältet i Stockholm samt på öarna Utö och Måssten i Stockholms skärgård. För att kunna besvara en rad frågeställningar behövdes sedan utspridningsförsök med stridsgaser. Hur många försök som faktiskt genomfördes är oklart men åtminstone sarinfyllda bomber provsprängdes och sarin spreds ut i terrängen vid civilförsvarets skola i Rosersberg. Man genomförde även försök för att studera spridning av aerosoler under olika meteorologiska betingelser i området kring Vänern (zinkkadmiumsulfid) och i trakten av Västerås (en radioaktiv uranförening). Alla dessa försök genomfördes under andra hälften av 1950-talet.

Genom både formella och informella vägar fick Sverige tillgång till mycket information om utveckling och användning av C-vapen från USA. Svenska forskare reste vid ett flertal tillfällen till USA för att utbyta erfarenheter. Det framkom att USA oroades av utvecklingen i Sovjetunionen och därför skulle öka sina satsningar på B- och C-vapen. C-programmet fokuserades på den nya nervgasen VX och inkapaciterande ämnen. Denna information ledde till att Sverige i kommande utredningar tog hänsyn till både B- och C-vapen samt att man började studera LSD som ett psykiskt prestationsnedsättande agens. Någon satsning på ett svenskt offensivt B-program skedde aldrig.

1965 genomfördes den sista utredningen i frågan om anskaffning av svenska gasstridsmedel, i denna behandlades framförallt gasinsatsers stridsekonomiska värde och utspridningsmetoder. Utredningen tog inte ställning till frågan om Sverige skulle anskaffa kemiska vapen utan istället konstaterades bara att kemiska vapen skulle stärka det svenska försvarets förmåga. Det konstateras också att "risken för användning av stridsgas skulle sannolikt minska om Genéveprotokollet moderniserades – gjordes mer entydig – samt kunde omfatta alla länder. En aktion i denna riktning på det internationella planet är angelägen." Trots att utredningen fastslår att det svenska försvaret skulle stärkas genom innehav av C-stridsmedel verkar forskning och utveckling inom området stanna av under 1960-talet.

I december 1966 antog FN:s generalförsamling en resolution som erinrade om Genéveprotokollets giltighet samt gav FN:s nedrustningskommitté i uppdrag att försöka ta fram en överenskommelse för förbud mot utveckling och framställning av kemiska vapen. 1967 tog FOA fram en hemlig rapport med titeln C-stridsmedel och C-skydd i svensk säkerhetspolitik, alternativa handlingslinjer, där en etisk och rättslig bedömning av området gjordes. I rapporten räknas alla tidigare argument för en svensk anskaffning upp men trots detta redovisas inte frågan om anskaffning som något annat än ett hypotetiskt resonemang. Istället framhävs behovet av ett starkt C-skydd och att Sverige aktivt bör arbeta för nedrustning inom området, då man genom sina kunskaper har mycket att bidra med.

Den 29 april 1970 deklarerade utrikesminister Torsten Nilsson att Sverige inte har och inte heller avser att tillverka några biologiska eller kemiska stridsmedel och att den forskning vi bedriver ska utveckla skyddsmetoder utifall att vårt land skulle utsättas för angrepp med sådana vapen. Därmed blev det svenska C-vapen programmet historia.