B-historik

Tillbakablick

Att sprida sjukdom och farsoter har genom tiderna varit ett av många sätt som man kan försvaga sin fiende på. Redan i tidig grekisk, romersk och persisk litteratur ges exempel på biologisk krigföring. Sedan dess har många olika biologiska ämnen använts, vid upprepade tillfällen, ända fram till modern tid som en raffinerad metod av terror eller krig.

Infektionssjukdomar i krig

Historiskt sett har krig framkallat stora och våldsamma epidemier, vilka resulterat i att dödligheten till följd av infektionssjukdomarna ofta överstigit dödligheten av de direkta stridsskadorna. Detta gäller både civilbefolkning och soldater.

Erfarenheter från senare krig har dock visat att det har skett en förbättring, framför allt i länder med ett klimat och en samhällsstruktur som liknar vår. Infektionssjukdomar är, från att ha varit den viktigaste dödsorsaken i krig, inte längre lika betydelsefull av flera olika anledningar. Exempelvis drabbades Tyskland under andra världskriget inte av epidemier i lika hög omfattning som tidigare, inte ens i områden med tidvis intensiva bombningar. Detsamma gällde även situationen i Beirut 1982. Detta har säkert flera olika orsaker, t.ex förbättrade möjligheter till hygien, smittrening, liksom profylax och behandling av infektionssjukdomar under en krigssituation. En enkel jämförelserna mellan tre stora krig görs i tabellen nedan, och det ger ett visst belägg för dessa påståenden.

Krig Döda i infektionssjukdomar
(% av tot antal döda)
Krimkriget 1853 - 56 90%
1:a världskriget 1914 - 18 66%
2:a världskriget 1939 - 45 1%

Tabell 1. Infektionssjukdomar som dödsorsak i krig

Trots dessa förbättrade förhållanden utgör nog infektionssjukdomarna under krig fortfarande en stor belastning för sjukvården. Sammanställningar från USA under åren 1942–45 visar också att vården av infekterade människor utgjorde den tyngsta, och mest krävande andelen av den medicinska vården under andra världskriget. I en direkt jämförande statistik vårdades ca 85,2 % av patienterna för infektioner, medan 3,4 % hade stridsskador och 11,4 % andra typer av skador. Siffror från senare krig, t.ex. Vietnamkriget uppvisar likartade siffror (se bild 1). Infektionssjukdomar var och är med andra ord en mycket vanlig orsak till sjukhusvistelse under krigsförhållanden, och betydligt vanligare än krigsskador.

Bild 1. Sjukdomar och skador i Vietnamkriget. Illustratör: Peter Johansson.

Det finns också svensk statistik med liknande mönster från den svenska FN-bataljonen i Kongo (1961). Stridande förband uppvisade då betydligt många fler fall av vissa infektionssjukdomar i jämförelse med icke stridande förband (se tabell 2).

Sjukdom Stridande
förband
Icke-stridande
förband
Amöbadysenteri 17% 7%
Bakteriell dysenteri 19% 1%
Salmonellainfektioner 19% 7%

Tabell 2. Sjukdomsfall i den svenska FN-bataljonen i Kongo

Under Gulfkriget 1990 var 20 % av de amerikanska soldaterna temporärt satta ur stridbart skick pga. magsjuka. Det visade sig då att toxinproducerande tarmpatogener var den främsta orsaken till de omfattande och återkommande utbrotten av diarréer. En förklaring kan vara att förhållandena vid mobilisering och krig ger upphov till lokala folkansamlingar samtidigt med en övergång till primitivare förhållanden gällande inkvartering, vatten, avlopp, toaletter, transporter m.m. Till detta kommer också sömnbrist, oro och andra faktorer som inverkar skadligt på motståndskraften mot infektioner.

Detta kan kanske jämföras med situationen som uppstår i samband med en s.k. repmånad, då folk samlas från olika platser i landet, vilket också leder till en ökad sjukdomsfrekvens bland dem som är inkallade. Åtgärder som kan förhindra dessa sjukdomars uppkomst och spridning är därför mycket viktiga under krigssituationer, och dessa åtgärder är helt oberoende av ifall biologiska stridsmedel skulle misstänkas komma till användning eller ej.

Reval (Tallin)

Ett historiskt exempel av biologisk krigföring med svensk anknytning (dock inte belagt) dateras till 1710 då ryska belägrare spridit pest till svenska trupper i Reval. Detta påstås ha skett genom att det kastades pestsmittade lik in över stadsmuren.

Ohio

Ett av få dokumenterade fall av avsiktlig smittspridning i militära syften inträffade i Nordamerika under indianoroligheterna i Ohio år 1763. Befälhavaren vid Fort Pitt skrev bl.a:

"...som ett bevis på vår aktning skänkte vi dem (två indianhövdingar) två filtar och en halsduk från sjukhuset för smittkoppssjuka. Jag hoppas det ska få önskad effekt...".

De mottagliga och oskyddade indianerna drabbades senare av en mycket svår och omfattande smittkoppsepidemi.

Finland

I januari 1917 greps den svensk/tysk/finske baronen Otto Karl von Rosen i Karasjok i Norska Finnmarken. I hans bagage hittades, förutom flera kilo dynamit, en glasflaska med två sockerbitar. I sockerbitarna fanns (finns) en liten glasampull innehållande mjältbrandsbakterier (sporer). Otto Karl von Rosen arbetade för ett fritt Finland som då var en del av Ryssland. Hans mål var att sprida biologiska stridsmedel för att störa försörjningsvägarna mellan Norge och Ryssland.

Japan (Förband 731)

Japan utvecklade under åren 1932-1945 biologiska stridsmedel vid särskilda anläggningar i det ockuperade Kina. Detta var ett mycket grymt och omfattande program för forskning, utveckling och testning av B-stridsmedel. I Manchuriet byggdes stora utvecklings- och produktionsanläggningar för B-stridsmedel, och produktionskapaciteten uppgavs som mest till cirka åtta ton bakterier i månaden. Omfattande försök med B- och C-stridsmedel gjordes på krigsfångar vid enhet 731 i Ping Fan nära Harbin, och även vid andra anläggningar. Olika typer av B-vapen och spridningsanordningar utvecklades och testades i insatser mot kinesiska byar. Dessutom utvecklades och producerades stora mängder vacciner vid de olika anläggningarna.

Läs mer om Japans B-program >>

Storbritannien

I Storbritannien var man oroad över Hitlertysklands hemliga vapenutveckling. Man misstänkte bl.a. framställning av B-vapen. Med tiden framkom det också att nazisterna i Tyskland under andra världskriget bedrev utveckling och tester av B-stridsmedel. Oron i Storbritannien resulterade i att man 1940 själva öppnade ett laboratorium för offensiv forskning i Porton Down, England.

Det mest kända och omskrivna spridningsförsöken med B-stridsmedel gjordes på ön Gruinard utanför nordvästra Skottland 1942. Där sprängdes försöksbomber med mjältbrandssporer varefter effekten på får som utplacerats på olika avstånd från detonationsplatsen studerades. Fåren dog och sporerna gjorde att ön fick avspärras mot besök av människor och djur för en lång tid framöver. Först efter en omfattande sanering, med bl.a. 283 ton formaldehyd utblandat i stora mängder havsvatten, kunde ön återlämnas 1988 till sina ursprungliga ägare.

Testerna ansågs trots allt så pass lyckade att britterna i samverkan med USA och Kanada började tillverka bomber innehållande B-stridsmedel. De första bomberna producerades 1943 i USA. Fortsatta fältförsök på försöksdjur gjordes 1952-1953 i Skottland och 1954-1955 på Bahamas. Det offensiva B-programmet lades sedan ner i slutet av 1950-talet, och Storbritannien bedriver idag ingen offensiv forskning.

Före detta Sovjetunionen

Före detta Sovjetunionen hade ett aktivt B-vapenprogram som startade redan under 1930-talet. När Sovjetunionen 1972 undertecknade B- och toxinvapenkonventionen utökades faktiskt programmet bl.a. genom inrättandet av den hemliga organisationen Biopreparat. Tyngdpunkten låg på B-vapenforskning med inriktning på bioteknik. Det var ett enormt ambitiöst program med över 25 000 anställda. Det finns faktiskt uppgifter om att 60 000 personer som mest kan ha arbetat med olika typer av insatser inom B-vapenprogrammet.

Många geografiska platser i Sovjetunionen där B-programmen bedrevs var förlagda i avskärmade forskarstäder dit inga andra sovjetmedborgare hade tillträde. Dessa städer fanns heller inte med på vanliga kartor. Man hade på den tiden mellan 40-50 anläggningar för forskning, utveckling samt lagring av B-stridsmedel.

Baserat bl.a. på uppgifter i rysk press hävdas det att ön Vozrozhdeniye i Aralsjön har använts som ett övningsområde för B-stridsmedel. Ön utsågs redan 1952 till testområde för bl.a. B-vapen och byggnationen av anläggningen inleddes 1954. Området omfattade först omkring 200 km2, men detta utökades successivt till en 10 gånger så stor yta. Den hemliga anläggningen hade även till uppgift att utveckla detektionsmetoder och skydd mot B-vapen. Värnpliktiga fick hjälpa till med att utföra djurexperimenten och det fanns också slutna områden med frivilliga försökspersoner. Dessa värnpliktiga fick genomgå omfattande vaccinationer, ofta med svåra biverkningar som följd under sin tjänstgöring vid anläggningen. Under 50-talet arbetade ca 1000 personer där. Den omgivande befolkningens oro ökade bl.a. efter en pestepidemi i området samt efter massdöd av fisk i sjön och bland saigaantiloper på stäppen (434 000 st), Förutom detta upptäcktes också hudskador på får. Denna anläggning skall nu enligt uppgift vara stängd.

Bild 3. Sovjetisk smittämnesforskning på möss

1983 hade man utvecklat en ”superpest” i form av ett torrt pulver i forna Sovjetunionen. Bakterien beskrevs vara resistent mot alla inom NATO förekommande antibiotika och 1987 fanns en produktionskapacitet till att producera omkring 200 kg av denna bakteriesuspension i veckan. Detta kan vara tillräckligt för att döda 500 000 personer. Sovjet har dock konsekvent förnekat till alla dessa aktiviteter. Detaljer kring detta kom västvärlden till känna i slutet av 1980-talet, även om misstankar hade funnits tidigare. Det som var mest slående var omfattningen av Sovjetunionens B-vapenprogram, samt hur långt de hade kommit i sin B-vapenforskning både gällande smittämnen och utspridning av dem. Med hjälp av satelliter kunde man under slutet av 80-talet identifiera ett flertal platser i Sovjetunionen där B-stridsmedel tillverkades och lagrades.

Programmet förnekades ända fram till år 1992 då Boris Jeltsin skrev under ett dekret som officiellt avslutade programmet. Det finns också uppgifter om att bomber och missiler apterats med mjältbrand, harpest och/eller Q-feber, och att man utarbetat metoder för utspridning av dessa agens/ämnen med flygplan och/eller med missiler. Man deklarerade också att ca 6500 personer skulle ha varit inblandade i programmet men att detta antal nu var halverat. Hur läget är i Ryssland idag är oklart, all offensiv forskning sägs ha upphört men uppgifter från avhoppare bekräftar inte detta.

Sverdlovsk

I Sverdlovsk (numera Jekaterinburg) uppstod 1979 en omtalad mjältbrandsepidemi. USA påstod att epidemin hade uppstått till följd av en explosion i en militär produktionsanläggning för B-stridsmedel. Sovjetunionen hävdade emellertid att orsaken till epidemin berodde på att okontrollerat nedsmittat kött sålts på svarta marknaden. Cirka 60 personer omkom, men inofficiella uppgifter hävdar att antalet varit högre. Bägge parter vidhöll länge vid sina versioner av händelsen, och någon opartisk undersökning tillsattes aldrig. Det var först efter Sovjetunionens sammanbrott, och när Jeltsin tillträtt som president för Ryska Federationen, som ett erkännande kom att epidemin faktiskt orsakades av ett utsläpp från ett militärt laboratorium..

Bild 4. Sverdlovsk (numera Jekaterinburg)

USA:s B-vapenprogram

Det amerikanska B-programmet startade på allvar i slutet av 1942, och vid ett flertal anläggningar bedrevs forskning kring och produktion av B-stridsmedel. B-programmet var mycket stort, och när det var som störst arbetade ca 3 900 personer vid anläggningarna.

Den första anläggningen togs i bruk på United States Army Chemical Warfare Service (CWS). Denna anläggning blev snabbt för liten, och i början av 1943 anlades Fort Detrick i Maryland. Redan under det första året (1944) hade den nya anläggningen en kapacitet på ca 50 000 tvåkilosbomber. Den anläggningen sorterade under the Special Projects Division som var underställd CWS.

Tre andra huvudanläggningar anlades senare för att serva Fort Detrick. En fältförsöksanläggning etablerades på Horn Island, 16 km söder om Pascagoula och Biloxi i Mississippi under mars 1943. Den var dock belägen för nära omgivande bebyggelse, därför fick testverksamheten inskränkas till försök med botulinustoxin och ricintoxin.

En mer betydande anläggning anlades i Granite Peak i Utah under juni 1944. Den var belägen 57 km från Dugway Proving Grounds. Denna anläggning var enorm. Den hade 36 km med belagda vägar, eget flygfält, strömförsörjning och vattendistribution. Allt inom anläggningen var till för att utföra tester med B-stridsmedel.

Den fjärde komponenten i B-programmet var produktionsanläggningen Vigo, 10 km från Terre Haute i Indiana. Här producerades B-stridsmedel som sedan fylldes i ammunition. Under våren 1944 producerades även mjältbrandsbakterier för fyllning i de brittisk-konstruerade fyrapundsbomberna. Anläggningen var från början avsedd som en pilotanläggning, men det visade sig att produktionskapaciteten räckte till gott och väl. Den möjliga kapaciteten under 1945, beräknades till 500 000 fyrapundsbomber med 4 % -ig mjältbrands suspension per månad. I april 1945 hade man tillverkat 3,6 ton agens.

I mars 1945 lades en order på tillverkning av en miljon bomber. Tillverkningstakten var då 125 000 enheter per månad och hälften av dessa bomber levererades ofyllda till the Brittish Air Command.

Forskningen inriktade sig på studier av botulism, brucellos, glanders, Meliodos, harpest, papegojsjuka, svampsjukdomar, hjärnhinneinflammation, skaldjursgifter, pest, boskapspest, hönspest, Newcastlesjuka och olika växtsjukdomar samt tillväxtreglerande medel, avlövningsmedel m.m. Alla patogener för människor, djur och växter var av intresse. Därför är också fullt möjligt att andra tänkbara B-stridsmedel har studerats vid Fort Detrick.

I mitten av 50-talet ändrades den amerikanska policyn och militären fick friare händer att använda B- och C-vapen tillsammans med konventionella stridsmedel. Under 50- och i början av 60-talet byggdes ett flertal produktionsanläggningar upp för framställning av olika agens och stridsspetsar.

1962 startades Project 112. Det hade till uppgift att studera B- och C-vapens potential i strategiska krigsapplikationer, och som ett möjligt alternativ till N-vapnen. Man byggde även upp the ”Desert Test Center” vid Fort Douglas i Salt Lake City. Centrat administrerades från Dugway Prowing Grounds, och var avsett att bistå armén, marinen och flygvapnet. Man arbetade med human-, djur- och växters påverkan av B-stridsmedel. Tester utfördes i Egypten (Kairo), Liberia, Sydkorea och i Japans satellitprovins Okinawa.

I Okinawa gjordes fältförsök med växtsjukdomar, och eftersom resultaten var till belåtenhet ökade därefter satsningarna inom B-området markant.

1969 togs ett beslut av president Nixon att lägga ner all offensiv B-forskning, och att förstöra alla stridsdelar som innehöll B-stridsmedel. En viktig faktor för detta beslut var att kunna slutföra förhandlingarna kring B- och toxinvapenkonventionen. USA ansåg också att de inte var i behov av B-stridsmedel eftersom de hade både C-stridsmedel och kärnvapen.

Irak

Irak hade ett omfattande B-vapenprogram vid ett flertal anläggningar, och inom flera delområden. De genomförde både forskning kring ett antal B-stridsmedel, samt försök till att ta fram olika utspridningssystem och vapenbärare. Hur effektiva dessa vapensystem var, eller vilken verkan de skulle ha haft om de hade använts, är en fråga som kan debatteras. När Irak förlorade Gulfkriget började UNSCOM, i enlighet med resolution 687 att övervaka så att deras massförstörelsevapen förstördes och att de inte på nytt skaffar sig kapacitet t.ex. inom B-området.

Vissa av platserna där B-vapenprogrammet pågick var kända av säkerhetstjänster och förstördes under Gulf-kriget, men den största anläggning vid al Hakam var okänd, och blev därför inte förstörd. Det var först efter att general Hussein al Kamal, Saddams svåger, hoppade av 1995 och bidrog med information, som detta uppdagades.

Bild 6. Substrat för B-vapenframställning, Irak. Foto: UNSCOM

Läs mer om Irak och dess B- och C-program >>

Växt- och djursjukdomar

Historia

Redan år 600 f.Kr. finns noteringar om hur Solon, en atensk militär, förgiftar floden Pleistenes med en giftig växt för att kunna inta staden Kirrha. Staden fick sitt dricksvatten från den floden och alla fick diarré och kunde därför inte strida, och Solons vinst var självklar.

Man ska betänka att de första anklagelserna om användning av biologiska stridsmedel på 1900-talet gällde jordbruket och inte människor. Dessa anklagelser var riktade mot Tyskland som misstänktes ha använt mjältbrand och rots mot boskap, får, hästar och renar i Rumänien, Spanien, Frankrike, Norge, Argentina och USA under första världskriget. Det finns olika uppgifter om detta blev en lyckad operation eller inte, men oavsett utgång, så är det en historiskt väl dokumenterad händelse som man noggrant har planerat och utfört och med jordbruket som primärt mål.

Under Koreakriget, 1951-1953, lät kineserna FN-krigsfångar göra uttalanden som anklagade FN för att ha använt biologiska vapen mot koreanerna i syfte att förstöra deras risskördar, men det har inte kunnat bekräftas att så var fallet. Ett annat exempel är från 1952 i Kenya då ett utbrott av mjältbrand ansågs vara orsakat och utfört av Mau Mau organisationen.

Under 1978-1980 utsattes Rhodesia för en mjältbrandsepidemi bland både djur och människor. Före självständighetskriget fanns mjältbrand endemiskt i landet, men senare blev den sällsynt och väl kontrollerad. Genom spridningen av mjältbrand ville man försämra moralen och livsmedelsförsörjningen för de som stred på de självständigas sida.

Under början av 1980-talet finns det uppgifter om att Sovjet skulle ha spridit ut rots bland afghanska hästar, men resultatet är okänt. 1997 spreds ett kanincalicivirus ut på Nya Zealand av bönder för att minska antalet vildkaniner. Bönderna identifierades men kunde inte straffas på grund av landets bristande lagstiftning gällande användning av biologiska agens.

Kuba har sedan 1969 lämnat in många (12 st.) misstankar om att de blivit utsatta för smittspridning från USA, den senaste så sent som 1997. Det har dock inte kunnat bevisas att så har skett.

Vapenprogram

Tyskland hade i sitt B-vapenprogram specifik forskning och utveckling av ett ”antiboskapsvapen”. Storbritannien hade också ett antiboskapsprogram som kallades Operation Vegetarian som innebar bland annat lagring av 5 miljoner ”mjältbrandskakor” som man skulle kunna släppa med fallskärm över betande djur i Tyskland. I USA och Kanada experimenterades det också med agens som kan drabba både människor och djur, och under andra världskriget bedrev USA och Kanada hemliga försök med rinderpestvirus på Grosse Island.

Efter andra världskriget och under kalla krigets dagar testade USA:s armé antiboskaps- och antifjäderfävirus. Man spred t.ex. svinpest med E-73 bomber och Newcastlevirus med hjälp av clusterbomber innehållande hönsfjädrar smittade med virus. Båda dessa tester var ”lyckade”.

Sydafrikas B-vapenprogram ger starka indikationer på att det innehöll även vapen mot djur och växter. Man anser att de har bedrivit försök med mul- och klövsjuka och afrikansk svinpest.

Sovjet hade också en aktivitet i sitt B-vapenprogram där man ägnade sig åt biologiska vapen mot djur och växter. Det rapporteras att de hade 10 000 anställda som jobbade vid minst åtta olika anläggningar med mul- och klövsjuka, rinderpest, svinpest, afrikansk svinpest, får- och getvirus samt agens som drabbar vete och ris.

Iraks B-vapenprogram innehöll även det utveckling av agens för att smitta djur med t.ex. mjältbrand, kamelkoppor och mul- och klövsjuka.

Händelser i modern tid

Mul- och klövsjukeutbrott

I mitten av februari 2001 upptäcktes ett stort utbrott av mul- och klövsjuka i Storbritannien. Det första fallet spårades till en grisbesättning utanför Newcastle som utfodrades med matavfall. Smittan spreds sedan vidare främst via transporter av, och genom kontakt med, infekterade får. Ytterligare en betydande faktor vid den lokala smittspridningen var det bristande smittskyddet. Smittan hade funnits i landet under ca. 3 veckor innan den upptäcktes. Smittan spreds sedan vidare, även till andra länder, via handel med levande djur. Det sista fallet i Storbritannien konstaterades den sista september 2001. Alla utbrott bekämpades genom "stamping out", d.v.s. alla besättningar där smitta konstaterats avlivades, och djuren destruerades, brändes och/eller grävdes ned. Detta innebar att över 4 miljoner djur avlivades i Storbritannien.

Totalt registrerades 2030 utbrott i Storbritannien, 26 st. i Nederländerna, 2 st. i Frankrike och 1 fall på Irland. Trots att smittan även spreds till andra länder utbröt aldrig där lika katastrofala utbrott som i Storbritannien. Den viktigaste förklaringen till det är nog att länderna blivit förvarnade av det brittiska utbrottet, och hade en hög beredskap när sjukdomen väl tog sig in i det egna landet. Även om inte smittan kom att spridas till Sverige drabbades vi av många olika former av restriktioner som EU-kommissionen införde, främst när det gällde förflyttning av klövbärande djur.

Den 22 januari 2002 återfick Storbritannien status som fritt från mul- och klövsjuka utan vaccination, d.v.s. den status landet hade före 2001 års utbrott.

Mjältbrandsbrev

I slutet av 1990-talet började hotbreven till olika organisationer och personer, främst i USA, att öka i omfattning. Breven sades innehålla mjältbrandsbakterier (antrax) eller andra B-agens.

Under januari till oktober 2001 skickades mer än 2000 sådana brev. Dessa brev gav upphov till stora ansträngningar för samhället, men breven var för det mesta ofarliga eftersom de inte var kontaminerade.

Under september 2001 dök det däremot upp "skarpa" brev av en ännu okänd gärningsman som skickade fem brev till tre olika medieföretag och två senatorer i USA, och dessa fem brev konstaterades verkligen innehålla mjältbrandsbakterier.

Tjugotvå personer diagnostiserades med mjältbrand, och av dessa personer avled fem stycken av sjukdomen. Längsefter brevens färdväg kunde, i värsta fall, tusentals människor ha blivit exponerade för bakterierna. Många av dessa personer identifierades och behandlades i förebyggande syfte med antibiotika.

Drygt 45 byggnader/platser (postkontor, mottagarplatser m.fl.) kontaminerades, och provtagning och sanering av dessa platser blev en arbetskrävande och omfattande procedur som fick mycket stora ekonomiska konsekvenser. Man ska heller inte underskatta den psykologiska skadeverkan av dessa brev.

Även tiden efter händelserna med de "skarpa" breven skickades tusentals bluffbrev. Många laboratorier fick ta emot och analysera dessa brev, vilket medförde ytterligare kostnader och hög arbetsbelastning. Inte ens Sverige klarade sig undan dessa bluffbrev. Över 450 falska brev, adresserade till olika myndigheter och i vissa fall privatpersoner, skickades vidare till FOI och SMI för analys.

SARS-epidemi

I början av 2003 blev världen varse en hittills okänd virussjukdom kännetecknad av svår lunginflammation med snabb spridning. Sjukdomen fick namnet Severe Acute Respiratory Syndrome (SARS).

Sjukdomen smittar lätt vid nära kontakt mellan en virusutsöndrande person och andra personer i dennes närhet. De som insjuknade var i hög utsträckning sjukhuspersonal som direkt vårdat SARS-patienter, eller familjemedlemmar till patienterna. Inkubationstiden är vanligtvis 2-5 dagar (ibland upp till 10 dagar). Huvudsymptomen vid SARS är feber och luftvägssymptom med hosta och andfåddhet. Andra vanliga tidiga symptom är aptitlöshet, muskelvärk och huvudvärk. Bland äldre personer och personer med svåra underliggande sjukdomar är dödligheten hög (över 50 %), men hos yngre tidigare friska personer är dödligheten mycket lägre.

Mycket talar för att SARS-viruset nått människan från en hittills okänd smittreservoar bland vilda djur. På senare år har stora matmarknader med vilda djur vuxit upp i södra Kina, vilka ger goda förutsättningar för överföring av SARS-viruset och andra smittämnen från djur till människa.

De internationella utbrotten av SARS under våren 2003 fick konsekvenser långt utanför de länder där man brottades med många fall av sjukdomen. Till och med juni 2003 hade 8 460 sannolika fall rapporterats från mer än 30 länder. Sverige var ett av de länder i Europa som rapporterade flest misstänkta fall av sjukdomen. SARS blev i maj 2003 klassad som en samhällsfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen.

I samband med den globala SARS-bekämpningen har världshälsoorganisationen (WHO) fått en ny och starkare roll som samordnare av internationellt smittskydd. Man har också fått ett enhälligt mandat från Världshälsoförsamlingen att agera även på uppgifter om utbrott som ännu inte officiellt bekräftats av de enskilda länders regeringar.

Fågelinfluensa

Uppståndelsen kring SARS-epidemin hann knappt lägga sig innan en ny virusinfektion uppmärksammades. Denna infektion benämns allmänt Fågelinfluensa, eftersom fåglar är den naturliga värden för influensaviruset. Denna virusinfektion är en zoonos som kan drabba både människor och djur. Smitta från människa till människa har dock inte kunnat bevisas. Fågelinfluensan smittar människan via nära kontakt med sjuka fåglar eller deras avföring.

Fram till 1997, då 18 personer smittades i Hongkong, trodde man inte att Fågelinfluensavirus kunde smitta människan. Utbrottet som startade i delar av Asien år 2003 är det femte kända utbrottet med överföring från fågel till människa och finns sedan 2005 även i Europa och Afrika. Hittills (2006) har hundratals miljoner fåglar dött av sjukdomen, eller fått avlivas till följd av bekämpningsåtgärder, och cirka 150 människor har avlidit. De stora asiatiska matmarknaderna med levande fåglar antas ha spelat en betydande roll för utbrotten av fågelinfluensa i denna världsdel.

Det största hotet mot människors hälsa är inte fågelinfluensan som den ser ut i dag, utan risken för att viruset genom mutationer ska ge upphov till en aggressiv influensavirus variant med förmåga till snabb global spridning mellan människor.

Läs mer om influensa >>

Informationsportal om Fågelinfluensa >>

Aktuell information om fågelinfluensa finns hos Världshälsoorganisationen (WHO), Statens jordbruksverk (SjV) och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).